När teatern får leva i stunden

Jag har alltid tyckt om teater, men improvisationsteater är något alldeles särskilt. Det är som att kliva in i en värld där inget är förberett, där varje replik och rörelse föds ur nuet. Man vet aldrig vad som ska hända, och just därför känns allt så levande.

Första gången jag såg improvisationsteater var på en liten scen i stan. Det var en kall höstkväll, och jag hade egentligen tänkt gå hem direkt efter jobbet. Men en kollega övertalade mig att följa med. Jag minns hur vi satte oss längst bak med varsin kopp kaffe och bara väntade. Scenen var enkel, ett par stolar och ett bord, men när ljuset dämpades fylldes rummet av energi. Skådespelarna klev fram och började skapa berättelser ur ingenting. Publiken skrattade, ropade förslag och blev en del av föreställningen. Jag satt med ett fånigt leende hela kvällen.

Att våga släppa kontrollen

Det jag fascineras mest av är modet med teater med improvisation. Att våga stå där utan manus och lita på att det man känner, säger och gör räcker. Det kräver närvaro, lyhördhet och en förmåga att samarbeta. Ingen kan glänsa ensam, allt handlar om att skapa något tillsammans.

Jag har själv provat ett pass med improvisation, mest på skoj. Det var i en gammal föreningslokal med slitna stolar och doft av kaffe. Vi gjorde övningar där vi fick hitta på historier utifrån ord som andra gav oss. Först kändes det stelt, men snart började vi skratta. Det blev befriande att inte behöva tänka så mycket, bara släppa taget och följa impulsen.

Efteråt kände jag mig nästan lite euforisk. Som om något i mig hade fått vakna till liv. Jag tror det är just det improvisation handlar om – att vara helt i nuet. Något som är lätt att glömma bort i vardagen, mellan jobb, lämningar och middagsplaner.

En lekfull påminnelse om livet

Improvisationsteater är på sätt och vis en spegel av livet. Man vet inte vad som väntar, men man försöker göra det bästa av varje stund. Man misslyckas, skrattar, reser sig och går vidare.

Jag tror fler skulle må bra av att våga prova improvisation, oavsett om man gillar teater eller inte. Det handlar inte om att prestera, utan om att lyssna, samarbeta och våga vara spontan. För mig blev det en påminnelse om att livet inte behöver vara så perfekt planerat.

Ibland får man bara släppa kontrollen och låta stunden leda vägen. Precis som på scenen, där nästa skratt eller tår kan komma helt oväntat – och just därför känns så äkta.